Ajjma Rebel

Ska man skriva häftig musik med rymdorgel ska man först lära sig tyska!
Eller... hursomhelst. Detta Kraftwerk är det bara folk som hört namnet av. Men har ni hört musiken? Innan ni fortsätter att lyssna på Strokes eller Franz Ferdinand eller kanske The Cure så lyssna på detta. DET INGÅR I ERAN ALLMÄNBILDNING. För nog kan man faktiskt ta sig igenom en låt utav Kraftwerk. JOHO.

Ta en banan!/ Charliesponkarna

Pass på för nu bollar jag på med den andra delen i Svensk 60-talspop. För den svenska 60-talspopen var inte bara nödvändigtvis covers på svensktoppen, Tio-i-topplistan eller Kvällstoppen. Även om det var där alla låg även om man hade skrivit en egen låt. Hum. Det kunde vara låtar som denna - Hey There Sunbeams med SHANES! Detta var ett popband&dansband som bildades året 1963. Ja samma visa denna gången, det året då Beatles albumdebuterade med plattan Please Please Me.

Shanes emellertid spelade och hade kul fram till 1969 då de upplöstes. De förenades i och för sig 1992 för att medverka i den svenska melodifestivalen där de slutade på en sjundeplats med melodin "Upp, flyger vi, upp". Två andra kända låtar med Shanes från 60-talet är Let Me Show You Who I Am, Chriss-Chraft No. 9 och enligt mig bra låtar som Friday Kind of Monday, Can I Trust You? och jaaaaaaa en massa andra haha. Här har ni låten med sunbeams å allt. Shanes så att säga.

Det här gillar jag. Rakt på sak, inget såntdär "vi spelar in ett nytt album och får se när det släpps". Nej nu händer det saker. Halvsvenska Razorlight släpper äntligen nytt. Första singeln heter Wire to Wire och det nya albumet heter Slipway Fires som släpps den 3e november. När det släpps i Sverige får vi se men förmodligen samtidigt. Av den nya singelns sound att dömma är det ett bitvis nytt sound vi får höra så det ska bli intressant att se vad Razorlight hittar på. Hoppas bara att de besöker Sverige med en klubbturné eller så. Jag har sett dem en gång, på Ullevi som förband till U2 och sen dess har jag lyssnat på dem. Jag vill se Razorlight igen!

Ta en banan!/ Artur

Jag köpte biljetterna i slutet av - juli. Johorå så detta var något jag väntat på länge. Sugarplum Fairy klev igårkväll torsdag upp, eller egentligen ner eftersom det är en trappa ner till scenen. De klev ner på scenen och öppnade med den senaste singeln The Escapologist och innan man visste ordet av det så rockade de på med den gamla godingen Stay Young. Jag kände mig lite malplacé, eller jag gjorde i alla fall det i kön in till klubben tidigare på kvällen. Hur det nu hänger ihop med texten här.

Hursomhelst!!! Under låten Last Chance får jag en känsla av att, nu lyfter konsertern varpå jag vänder mig till min bror och ropar "denna är bäst hittills!". För ikväll var Last Chance väldigt bra. Det nya materialet har av förklarliga skäl inte riktigt satt sig än även om Sugarplum Fairy rockar på som om det vore gamla klassiker, nåja nästan i alla fall.

Kick it Up skulle egentligen inte ha spelats, som Victor eller Carl förklarar det. Jag minns inte vem haha. Men tack vare ett par lagom berusade "pojkar" så får vi höra den ikväll och den är en av de låtarna som höjer sig lite extra. Mitt i Godfever gör bandet en sk freeze-frame och de står helt blixtstilla en stund tills Victor i samma frysta rörelse förklarar att "kära publik, folk säger att vi har snott detta från The Hives... men... men vi har snott det från Bob Hund" PANG! in i låten igen med värsta öset!

She avslutar och bandet försvinner från scenen. Publiken ropar "EN GÅNG TILL!". Jah ni vet. Bandet kommer tillbaka. Victor tackar för all support de fått och berättar att detta är deras nästa singel och att den heter Never Thought I'd Say That It's Alright. Bandet avslutar konsertern på klassiskt manér med den gamla låten Sail Beyond Doubt och tackar för sig. Tack själva. Jag vill se Sugarplum Fairy igen.

The Wild One
Den är här. The Wild One med Sugarplum Fairy och den fick till min förvåning två fyrar i GP. Jag hade tippat på tre stycken lysande fyrar minst. Eller näe, jag trodde nog att det skulle bli tre stycken. Nåja till musiken nu då. Det låter som Sugarplum Fairy på The Wild One, inga större överraskningar. Vi kan skönja ett äkta Norén-skrik i slutet av Bring Danger, har Gustav från Mando varit framme och läxat upp sina småbröder? Annars är det lättsam gitarrpop som vanligt. Kanske en aning mer bekymmersam än till exempel debuten Young & Armed från 2005.

Nåja är det dethär som kallas för mespop så är det riktigt bra mespop iklädd tajta skinnjackor och Beatlesboots med låtar som The Escapologist, Never Thought I'd Say That's Allright, Kick it Up, Here She Comes och You Can't Kill Rock'n'Roll. Imorgon får vi se om materialet håller live. Bara-ba-ba-ba...

Plattans spår:
1. The Escapologist
2. Just a little bit more
3. You can't kill rock'n'roll
4. Bring danger
5. Never thought I'd say that's allright
6. Hate it when you go
7. Kick it up
8. In Berlin
9. Love's turning into boredom
10. Here she comes
11. Harder to say I'm sorry
12. Caroline
Bonustrack: Bus stop


Hardcore Charlie
The Charlies går på högvarv. På tröskeln till tio-årsjubileum släpper de den tredje skivan. Det märks att Charlies är inriktade på att flirta till med den engelska publiken och förhoppningsvis ta dem med storm såsom de gjorde för ett par år sedan. Det märks också att Charlies fortfarande värderar band som Beatles, The Hives, Velvet Underground och The Strokes högt. Och så verkar de fortsätta att göra. De var fräcka och släppte en helt okej schysst låt som 21st Century Charlie som förstasingel och väntade med det riktigt torra krutet till albumet. Torrt krut innebär låtar som Give the people what they want, Long live eller Sandwich life.

Om nu detta är en tänkt flirt med engelsmännen så bör de höja på ögonbrynen när Charlies fingrar på rymdorgeln och låter gitarrerna ljuda i balhallen i Hansa studios nere i Berlin där skivan är inspelad.

Plattans spår:
1. Give the people what they want
2. Long live...
3. Devil
4. Train to Aberdeen
5. Hardcore soul
6. Sandwich life
7. Out of pressure
8. Arthurboy
9. Tell us
10. 21st century Charlie
11. Van Charlie

Ta en banan!/ Artur

Inte bara det att den är väldigt dyr, Oasis deluxeutgåva av det nya albumet med allt vad det nu innehåller släpps för sent för min födelsedag. Den släpps den 6e oktober. Men ändå. Vad mycket smaskigt innehåll. CDn förstås, en bonus CD, en DVD med extramaterial plus ett antal vinylskivor med låtar från cdskivorna. Dessutom medföljer en bok innehållandes 24 sidor med jah, jag vet inte riktigt. Jisses!

Eller så är det bara konsumtionssamhället som knackar på dörren. Men ändå. Man kanske nöjer sig med bara cdskivan. Fast det hade varit lite roligt ändå. Can't buy me loooooveeee.

Ta en banan!/ Artur

Att Niklas verkar gilla Joy Division verkligen på superallvar är kul tycker jag. Dessutom, länge leve holländska fotografer som fotograferar grymma irländska rockband haha.

Bra låtar med Joy Division: Ni kan hitsen, en annan bra låt är tex Leaders of me, No Love Lost, Digital och så vidare!
Ta en banan!/ Artur

Läste just dethär. Kunde ju kanske bli kul. Men jag orkar inte vänta till nästa år. Nåja den som väntar på något gott...

Ta en banan!/ Artur
en annan bra låt från Broder Daniel häromdan som jag kom på nu såhär efteråt var inledande Middleclass, eller, i alla fall introt var skönt om än en trevande inledning på the final gig...

Ska man plocka pluspoäng/fjesk hos en aning äldre lärare i alla fall över 40 så ska man ha varit på en konsert med Neil Young. Jag hoppas i alla fall det för nu stannade jag kvar för att se Neil Young. Han körde Rockin In the Free World vilken jag kände igen. Bäst var avslutande Beatleslåten A Day In the Life. Fräck var den. Men Neil Young är inte riktigt min grej, nog är det rock, men alla de långa gitarrsolona tråkar ut mig. Neil fick fem fyrar av GP. Jag hade varit lite mer sparsam om man säger så...

Efter den omtumlande upplevelsen med Caesars blir till och med Håkankonsertern på Way Out West lite loj även om Håkan med band går ut och kör som om de, just precis, vunnit en VM-final och allt sitter verkligen som ett smäck. Men det är något som saknas och avslutande tex Det Är Så Jag Säger Det blir inte riktigt dendär magiska avslutningen på konsertern som man kunde önska. Nåja vi får i alla fall ett konfettiregn på köpet.

OH MY GOD CAESARS! Till att börja med, detta var en av de bästa konserterna jag har varit på. Nu vet ni. När man väl ska skriva om vad som hände under denna konsertern så tappar man orden. Bandet kommer in på scenen, öppnar med Strawberry Weed som är bra mycket starkare än på skivan. Det är ett redigt laddat Caesars som ställer sig på scenen och den inledande trippeln Strawberry Weed, We Got To Leave och Over 'fore it Started är en hyperstark inledning och gitarrist Jocke Åhlund är i sitt esse. Han ropar till publiken "vad är det som flugit i er!?" varpå publiken ljublar i extas. Något som skulle hända fler gånger. Jocke är liksom publiken helt bananas och säger "ni är ju helt otåliga! Och vi är otåliga gamla män!". Maken till vilken positiv energi det var här och när bandet kör Jerk it Out bryter bland den mest galnaste euforin ut som jag har varit med om. Vilket drag! Vilket ös! Man kanske inte ska säga dethär för ofta men, denna konsertern var alla låtar riktigt riktigt bra. Det går knappt att välja. Jocke fortsätter under hela konsertern att ställa sig på högtalarna framför scenen som blir som en ramp ut mot publiken och göra publiken ännu mer euforisk. Det är inte bara tältet som är fullt av publik, även utanför blir det fullsmockat med människor som vill se en glimt utav Caesars. Jag vill överösa dem med så många superlativ som möjligt. Jag säger inte bara detta för isåfall skulle jag lika gärna kunna säga att Mando Diao eller Franz Ferdinand var grymma. De var bra men inte LIKA bra som Caesars, inte nära. Tack Caesars, ni var bäst.

Senare träffades vi ett par glada Caesarsfans och fick träffa några ur bandet när de signerade i SJtältet på festivalområdet. Så nu har jag en låtlista som ska ramas in och hängas upp så att alla kan se.

Joan As Policewoman är ett band, så ni vet. Såhär beskriver GP bandet i extrabilagan om WOW: Joan vill väva samman soul och postpunk och landar i högst personlig och huvudnära pianosingersongwriterpop. Fråga mig inte varför vi var där. Jag har inte ens lyssnat eller hört på detta band innan. Tanken var väl att "campa" inför Caesars spelning senare på dagen. Det behövdes inte skulle det visa sig. Läs Caesars på WOW istället...