Ajjma Rebel

I den lilla stad Alingsås vi bor i anordnas det såhär i slutet av augusti en slags "festival" i staden. Gästabudet heter det närmare bestämt. Och ikväll kickade kära Melody Club igång det lilla partajet på Stora torget i lilla Alingsås. Tänka sig, Melody Club spelar i lilla Alingsås! Otroligt är bara förnamnet.

Trots detta är det tyvärr dålig uppslutning och det är inte många inne. Ett gäng inbitna fans hade inte varit fel, men så är det när det är 18-års gräns. Vi är många under 18 som lyssnar på Melody Club till exempel, det är nog främst där de har det stora antalet fans. Om de hade släppt på 18-årsgränsen och gjort de få fulla killarna som var helt borta besvikna hade det blivit folkfest, så som arrangörerna sa att det var...

Såja, slut med gnällandet. Tillslut, när The Arks One Of Us Is Gonna Die Young klingat ut börjar ett välkänt ljud dåna ut ur högtalarna. Den förste som syns ur bandet är trummis Andy A som tar plats bakom sina trummor. Ganska snart slänger de igång med dängan Feed On Me från senaste plattan. De är riktiga disco-nissar, killarna från Växjö. Det är inte särskilt svårt att höra när man hör deras musik och speciellt live. Då blir det riktigt påtagligt. Och visst har de hits och andra bra låtar! Palace Station, Killing a Boy, Stranded Love, Take Me Away, Electric, Baby, Destiny Calling, ja jag kan hålla på länge med den listan. En liten ballad slinker även in vid namnet Sweet Thing. Tillslut står vi där i publiken och ropar hänfört "en gång till! en gång till!" och klappar händerna. Först tillbaka är sångare Kristoffer med kommentaren att på nåt sätt är det alltid han i bandet som först kommer upp igen. Men det dröjer dock inte länge förrän de andra visar sig på scenen och de kickar igång deras senaste singel, Last Girl On My Mind, bra! Men allt roligt har sitt slut, så även den här konsertern liksom sommaren skulle jag vilja säga. För trots att det väller fram värme från scenen är det en kall 30e augustikväll. Ingen brittsommar här inte. Så inför sista numret denna kväll med Melody Club frågar Kristoffer vilken låt de skall avsluta med. Det ropas Wildhearts och det är ingen dum låt det. Så, det blir Wildhearts som killarna sätter igång som avslutande låt. De tackar för sig och Kristoffer önskar oss en trevlig festival. Tack själva, Melody Club, för en värdig avslutning på denna sommaren...

Japp ikväll var jag på en liten trevlig tillställning på Bengans i Göteborg. Moneybrother hade kommit för att spela lite och signera sin nya skiva. Det var mycket folk och en väldigt trevlig stämning, därför gillar jag "signeringspelningar". Trevligt att se att det blir fler som kommer för varje gång som går :) Tog lite bilder, (några bra, några mindre bra) så här såg det ungefär ut. Anders pratade och var glad, en trevlig prick med andra ord. Spelade de här låtarna:

Hej! Jonas har ju skrivit en stor blogg om Way Out West festivalen vi två var på, det borde ni läsa.


Fast vi håller inte med på alla punkter, som Laleh tex det finns mycket mer att säga om henne tycker jag. 'Vem har lurat alla barnen' fick i alla fall mig att rysa av välbehag. Även 'Prinsessor', 'Mamma' och 'Han tuggar kex' var riktigt bra tycker jag. I slutet kom det också en kör med några... glada ungdomar. Det var roligt att se henne live hur som helst. Jag håller med Jonas om The Hives och The Ark och dom andra banden.


På Säkert!'s konsert var jag väldigt trött och uppfattade inte mycket av det som hände på scenen. Det enda jag kommer ihåg var att hon sa något i stil med...

"Människor som går ihop och gör saker tillsammans står för den mesta delen av jordens hemskheter, krig, rasism och... handboll."

Hmm... jaja. Hon är säkert en bra artist. Säkert. Jag kan ju nämna något om Regina Spektor. Hon gör riktigt bra musik, men jag fångades inte av hennes uppträdande så väldigt. Hon spelade sina hits och gjorde det ganska bra, dock så saknade hennes band som är med på skivan. Det blev lite blekt utan dem i vissa låtar. 'Samson' var grym!


Regina Spektor var en av de två amerikanska artisterna vi lyssnade på, den andra var Erykah Badu. En kvinna som sjöng en sort hiphop/techno/rock-mix. Hon såg riktigt ball ut i sitt stora afro och en tröja där det stod Pink Floyd. Jag vet inte vad jag mer ska säga om henne... Nu kommer bilderna!

Sådärja, med den titeln på detta inlägg påbörjar jag avrundningen av musikfestivalen
Way Out West för min del. Är väldigt trött efter två dagar skall jag erkänna men det har varit riktigt kul när det var kul. Inledningen med Salem Al Fakir på Flamingoscenen var riktigt skön, killen underhåller på sitt egna och otroliga sätt.

Efter Salem var det dags för Laleh på samma scen, vi hade bra platser, längst fram och tyckte hon var hyfsad. Hellacopters som kom efteråt dock har jag svårt för att godkänna, nu när jag till och med gav dem en andra chans(såg dem 2005 på Where the Action Is)...

Nåja, bättre upp var det när kvällningen började smyga sig på och det riggades om för the Hives.
Killarna som nyss gjort färdigt sitt nya album, Black and White Album, var visst sugna på att lira ute på scen och visst så märktes väl det. De går ut och kör med otrolig kraft och gör det snyggt. Dessutom är de ju riktigt tajta och Howlin' Pelle är ju den showmannen han är med allt vad det innebär att ge sig ut i publiken m.m. (Jag nudda honom ett antal gånger)

Fredagens höjdpunkt blev alltså the Hives med andra ord. Lördagen skulle börja med Shout Out Louds som jag hört att en del tycker är lite överskattade, jo jag säger ju det. Men jag blev positivt påverkad med tanke på att jag inte kan dem särskillt väl. Dessutom väldigt trevlig musik att röra sig till(dansa?!). Man får tycka vad man vill om välarbetad och polerad indie, men det lät bra och när Markus från Laakso gästar under en låt så blir det riktigt fräckt!

Sen var det alltså dags för en av dagens höjdpunkter, och vilken höjdpunkt. Moneybrother är en av mina stora favoriter med klara orsaker, att jag har träffat honom på signering bidrar. Men jag vet av erfarenhet att han är grym live och denna gången var inget undantag. Det var nästan bättre än i Trollhättan på Parksommar. Dessutom gillar jag de få nya låtarna han redan spelar live. På inledande Just Another Summer är inte alla i publiken riktigt med, men det är ju bara början det. Följande tolkningen från Pengabrorsan, Downtown Train, mjukar upp publiken och sen när de river igång med The Pressure är det full fart! "Vilket drag" är den enklaste beskrivning jag finner såhär efteråt. Och vi skulle få mer smak på det, bäst låter det förstås under låtar som Blow Him Back Into My Arms, They're Building Walls Around Us, otroligt fräcka Dom Vet Ingenting Om Oss samt avslutande Reconsider Me. Och när Anders alias Moneybrother står och pratar om att han inte finner orden till något vettigt mellansnack såhär klockan fyra på eftermiddagen gör det inget, publiken är på och jublar genast(måste kännas fantastiskt som artist, men å andra sidan har man gjort ett gott arbete då). Så kanske är det inte så konstigt när bandet kliver av efter sista låten att publiken ropar och bönar om mer. Efter en stund, trots att deras speltid nästan är slut kommer de ut igen och kör en kortare version utav It's Been Hurting All the Way With You Joanna vilket är en väldigt snygg gest mot publiken. Fantastisk spelning med andra ord.

Senare på dagen såg vi Regina Spector samt Erykah Badu innan vi gick till Linnéscenen för att se Säkert! inleda med en vacker version utav Det Här Är Vad Dom Säger . Men vi hann inte se allt med Säkert! som annars såg ut att ha något bra på gång denna kvällen. Nu var det nämligen dags att fira ett 16-årsbarn. Snart stod de där, för min del den nionde gången, en siffra som säkert får kvinnor runt 40 eller nåt sånt i svarta Ark-tröjor att flina åt mig. "Men hur skulle dom förstå? De vet ingengting om oss" tänker jag. Och Ola Salo har rätt när han pratar om att vi redan vet om vad deras buskap handlar om, nu är de här att ingjuta nytt hopp i oss. Men en spelning kan inte gå dåligt när man går ut och ropar åt publiken att "är det ändå inte dags att ta denhär festivalen till dess klimax"... Sen mejar man bara på med en hitkavalkad som aldrig tidigare med otroligt gästspel utav Moneybrothers suveräne saxofonist Gustav i Prayer For the Weekend. Publiken sjunger "ja må dom leva" flera gånger och Ark firar med att tillslut avfyra en otrolig version utav Calleth You Cometh I. Ola och co. "syr ihop säcken" för denna festivalen enligt mig själv. Och vad kan man annat säga när man hör alla säga hur otroligt "grymma" dom är innan Sylvester hoppar ner från en av de högsta högtalarna och slår av på cymbalen...

Kort recension med glada munnar... :
Salem Al Fakir :) :) :)
Laleh :)
Hellacopters :)/:)
Hives :) :) :) :)
Sout Out Louds :) :) :)/:)
Regina Spector (såg för lite av henne
Erykah Badu (såg för lite av henne)
Säkert :) :) :) - "tårdrypande öppning"
The Ark :) :) :) :)

Ta gärna en banan

Jodå ryktena som har nått hus & koja stämmer. Ajjma Rebel ska samla sig för femte repet och Artur tänkte ta med sig kamera och dokumentera spektaklet. Därni!

Ta en banan!/ Ajjma Rebel

60-talet är här igen! Nåja ivarje fall om man får tro Ajjma Rebel och deras nya låt A Little Flirt. Häromdagen dök den upp i mitt huvud, jag hade gått omkring och funderat på att man borde ha ett riff där man visslar och spelar en glad melodi. Låter kanske enkelt, men det ska låta korrekt å spralligt ;D Sms:ade Niklas när jag kom hem från stan om låten, förste ponken i bandet som fick reda på det. Han i sin tur hade kontakt med Dennis som hade andra goda nyheter att komma med. Filip finns någonstans ute i rymden och underrättar mästervärk som ingen annan kan.

Sådärja det är situationen i Ajjma Rebel-boet, och visst är det härligt - solen är här! Hmhm hoppas augusti erbjuder en snygg avslutning på vårat sommarlov.

Jaja ta en banan!/ Artur