Maybe, maybe not. Part 1
So... I asked her out last week, it was a local concert. She said "Alright! What time?"
It's Saturday now, I'm going to meet her.
Oh god I'm nervous.
I put on the shirt, my favorite. Maybe a tie? No, this is good enough.
I got on my bike and went down town. In my mind I planned to pick her up at the train station. We would say "Hello". I would smile and then we would hug each other. Friendly you know. But I left home to late. She was probably already there, on her way to the concert.
I arrived at the place. A bit late. There I met a girl from school who said she already had entered the building.
Damn!
I, who planned to pay for both of us.
So, I opened the door and saw a friendly face. "Welcome!" I replied and paid her. Then I saw her. She didn't see me, or maybe she pretended. What am I supposed to say? A hug doesn't feel right at the moment. Hmm... I'll just say "Hi" then.
"Hi!"
She looked up. A smile, "hey you".
I walked forwards to her with a silly smile on my face. But then I heard from behind, "Hey don't you want your change back?"
Doh, mistake number one?
I received the change. Embarrassing. My cheeks flushed I think.
I walked towards her again. She's so sweet, I'm totally in love. She sat at a table reading a catalog, it was music-stuff. Amplifiers, speakers, guitars, yeah you name it. I looked down in the catalog and then looked into her eyes. She still looked down. We started to chat a little.
Then the band entered the room, a few friends of mine. We hugged. It's at moments like these I wonder why it's easier to hug friends than her. Oh god I'm such a coward!
I went back her and took a chair. We waited for the first band to play. It was quite quiet around the table. I didn't find the words... Neither did she, I guess?
We entered the concert room. The band started to play.
....
Okay, so here we are. Me, her, a dark room, live music... and me and her. I should do something! SOMETHING! But instead I just stand there. Well, I did shout some comments in her ear, and she shouted back into mine. That's a good start... Hmm...
Repdag plankad
Efter en hel sommar utan en enda träff med bandet är det äntligen dags.
Övning hos Niklas på måndag klockan tolv, där har vi allt vi behöver förrutom elgitarr!!
"Äntligen!", ropar Niklas inom sig.
Övning hos Niklas på måndag klockan tolv, där har vi allt vi behöver förrutom elgitarr!!
"Äntligen!", ropar Niklas inom sig.
Autumn
And the leaves are yellow now
They're just waiting for a wind to pass by and... take 'em away
They're just waiting for a wind to pass by and... take 'em away
Ta en banan!/ Artur
Musik i höst
Oj oj, vad det är kallt ute! Oj oj, vad musik är bra! Oj oj, vad mycket skolarbete jag har att göra! Oj oj, vad jag saknar farfar! Oj oj, vad många oj det blev!
Först tänkte jag tipsa om några roliga album som är påväg nu när en tredje del av året har gått. Alla har väl hört singeln Tick Tick Boom med The Hives på radion vid det här laget, Mando Diao har även börjat få spinn på sin nya singel If I Don't Live Today, Then I Might Be There Tomorrow. Men dessa singlar är faktiskt inte ensamma, nej de har båda två ett trevligt album att leka med.
Jag kan även tipsa om System of a Downs sångare har gått solo och släppt tre låtar nu att njuta av, det är verkligen bra musik! Och budskap. Sist men inte minst vill jag skvallra om Foo Fighters nya album Echoes, Silence, Patience & Grace och singeln The Pretender.
Jag tog nyss reda på att Foo Fighters är mer än ett band. Jag, Frida, Robban, Jonas och Jannica hamnade nämligen i skol-biblioteket och avdelningen religon. Där hittade jag en bok om UFOn (hmm, en flygande tefat-sekt eller vadå?). Där i stod det om olika utomjording-grejor i alla fall och i en del av boken stod det Foo Fighters. Det var tydligen några mystiska flygplan som uppenbarade sig under andravärldskriget... Sant eller falskt? Sant är i alla fall att jag vet vad Foo Fighters är nu, aliens.
Salem Al Fakir ska spela på Storan den 26 November, jag och Jonas ska dit! :D
Mycket trevligt, yes yes. Vi tror stenhårt på att You Need A Japanese Man spelas, annars får vi väl skrika det till honom! Det blir premiär för mig (Niklas) att gå på Storans "riktiga scen", för jag har bara varit vid klubbscenen (och lyssnat på basisten Jonas Hellborg och IA).
Save the bananas! / Niklas
Först tänkte jag tipsa om några roliga album som är påväg nu när en tredje del av året har gått. Alla har väl hört singeln Tick Tick Boom med The Hives på radion vid det här laget, Mando Diao har även börjat få spinn på sin nya singel If I Don't Live Today, Then I Might Be There Tomorrow. Men dessa singlar är faktiskt inte ensamma, nej de har båda två ett trevligt album att leka med.
Jag kan även tipsa om System of a Downs sångare har gått solo och släppt tre låtar nu att njuta av, det är verkligen bra musik! Och budskap. Sist men inte minst vill jag skvallra om Foo Fighters nya album Echoes, Silence, Patience & Grace och singeln The Pretender.
Jag tog nyss reda på att Foo Fighters är mer än ett band. Jag, Frida, Robban, Jonas och Jannica hamnade nämligen i skol-biblioteket och avdelningen religon. Där hittade jag en bok om UFOn (hmm, en flygande tefat-sekt eller vadå?). Där i stod det om olika utomjording-grejor i alla fall och i en del av boken stod det Foo Fighters. Det var tydligen några mystiska flygplan som uppenbarade sig under andravärldskriget... Sant eller falskt? Sant är i alla fall att jag vet vad Foo Fighters är nu, aliens.
Salem Al Fakir ska spela på Storan den 26 November, jag och Jonas ska dit! :D
Mycket trevligt, yes yes. Vi tror stenhårt på att You Need A Japanese Man spelas, annars får vi väl skrika det till honom! Det blir premiär för mig (Niklas) att gå på Storans "riktiga scen", för jag har bara varit vid klubbscenen (och lyssnat på basisten Jonas Hellborg och IA).
Save the bananas! / Niklas
Himmelen på jorden
Dit vill vi ju alla en vacker dag nå, eller hur? Titta så få ni se....
Ta en banan!
...Lövens intresseklubb hälsar
Ta en banan!
...Lövens intresseklubb hälsar
The Sugarboys - en liten berättelse om ett popbands vardag på 60-talet
(Här är den, Sugarboysberättelsen i sin originalversion. Inga ändringar, allt är som det ska vara. Läs och bli uppfyllda av pojkarnas upplevelser... / Jonas Artur Måns Eliason)
"AAAAH! EEEH! ARTHUR! ÅH! SUGARBOYS!!!". Ropen visste inga gränser medans den svartpolerade bilen rusade fram genom den kaotiska folkmassan. Samtidigt försökte den hängivna fanskaran komma intill bilen och få en skymt av killarna. Inne i bilen satt Richard, Arthur, John och Dennis nöjda och log.
- Usch jag tror jag har fått huvudvärk, sa Richard och rufsade med handen i sitt hår.
- Har du? frågade John, nä du är bara lite skakis efter flygturen.
Richard sjönk ner i baksätet med en suck och armarna i kors. Men han var glad, ja rentav lycklig över att han var den han var. "Wow där är Richard, frontis i Sugarboys" tänkte han och skrattade till varpå han utbrast:
- Åh! Där är hotellet!
Bilen körde upp framför entrén där ett par poliser höll några fans i schack. Sugarboys klev ur bilen och sprang snabbt raka vägen in i hotellet och fortsatte till hissen. Lustigt nog stod manager Tony där.
- Hallå Tony-ponken! utbrast Arthur glatt men lite andfått.
- Försenade som vanlig va? sa Tony grymtande.
- Äsch det var bara Richard som..., försökte Arthur innan Rochard hastigt avbröt.
- Åjah skyll på den du! fnissade han och stötte till Arthur.
- Snälla inga fler konversationer med fansen såvida det inte är tillåtet okej?
- Jaaa Tony-ponken, svarade Sugarboys unisont.
Hissen stannade med ett pling varpå dörrarna gled upp.
- Och raska på nu, ni skall strax i väg igen, manade Tony på dem.
Sugarboys kilade snabbt till sitt rum där mjölkflaskor stod uppradade på långa rader.
- Mjölk! Haha! utbrast Arthur och slog ut armarna i luften.
- Åja det ska räcka till oss alla!, hojtade Richard till som var i färd att ordna sitt varma bad i badrummet.
Plötsligt öppnades dörren till hotellsviten och Tony klev in med kostymer på galjar.
- De här är för ikväll, skynda er, ni är redan sena.
Han hängde in kostymerna i garderoben och gick ut igen. Arthur gav sig genast i färd med att putsa sin hatt för kvällens föreställning. Emellanåt tog han en klunk ur mjölkflaskan och granskade sin hatt nöjt. Sen satte han den på sitt huvud och gick fram till spegeln. Han såg sig lika nöjt i spegeln med sitt breda léende och kammade till sin busiga lugg.
Samtidigt stod John och rakade sig med sin nya rakmaskin i badrummet. Det lät som en gräsklippare när den var igång brukade killarna skoja om. Men John betygade att den var av bra kvalitet, det var ju trots allt hans föräldrars familjeföretag som producerat den.
- Står du med den där nu igen?, frågade Arthur när han klev in i badrummet.
- Det är faktiskt Steven's, sa John medans han noggrant rakade sig.
Tony klev in igen och fann sockerpojkarna samlade i badrummet mycket förundrade över den lilla apparaten som John använde för att raka sig.
- Dåså pojkar, då var det dags att ge sig av!
Killarna mumlade något besviket och gick alla ut ur badrummet.
- Du också Richard, sa Tony och Richard sjönk ner i vattnet för att gömma sig.
Då drog Tony bara ur proppen och vattnet sjönk undan.
Snart befann de sig nere i lobbyn och sprang ut till den väntande bilen. Efter en spännande bilfärd genom staden kom de fram till stället de skulle spela på.
- Palladium! Ha! Här ska spelas! utbrast Dennis vid åsynen av entrén.
Men samtidigt som han sa det hördes tjejskrik runt gathörnet och Tony tog tag i sockerpojkarnas kragar och sprang åt andra hållet. Ryktet att bandet var på väg hade visst spridit sig snabbt och nu strömmade tjejfansen till från alla håll. Men Tony hade varit med om liknande saker och hade bra kondis. Nu var han en flitig löpare när helst tjejfansen kom tjutandes runt hörnet.
- Var är Dennis någonstans? ropade Arthur i vinddraget, jo för så snabb var Tony.
- Va? Han är ju borta! Tony, Tony! ropade John.
Tony hörde dock inte, han hade fått upp farten nu och tjejfansen var långt borta. Plötsligt började Richard gny om sin huvudvärk med tanke på den nyss upplevda färden. Tony stannade flåsandes och såg sig andfått omkring och fann rättså omgående att Dennis var försvunnen. Samtidigt satt Richard på trottoarkanten och gnydde. Arthur stod bredvid honom och borstade bort lite vägdamm från sin hatt.
- Såja ponken, sade Arthur och klappade Richard på huvudet.
- Ja okej, för den här gången men spring snabbt. Ni skall stå på scenen om tjugo minuter. Jag tar Richard och John här tillbaka till Palladium och smiter in bakvägen, sade Tony till Arthur som nickade lydigt.
Ni som känner till Sugarboys vet vad som nu är i färd att hända och det var minsann inte första gången Arthur ryckte ut för att rädda sina kära bandkamrater. Så efter en stunds letande fann Arthur en kiosk. Där frågade han andfått efter huvudvärkstabletter då tjejskrik hördes på andra sidan torget. Expediten i luckan förstod och nickade att det var gratis för en sådan som Arthur, varpå han själv lyfte på hatten och bockade. Sen stoppade han ner paketet med huvudvärkstabletter i fickan och sa glatt "have a banana!" till expediten. På så vis var det bara att lägga benen på ryggen och fara.
Med tjejer hack i häl ställs man som kille inför vissa dilemman.
Å ena sidan är det som i Arthurs situation bara att fortsätta att springa medans det för oss dödliga kan vara helt omvänt. Arthur skulle rent utav kunna stanna och låta sig vältas omkull utav tjejer och hamna på tjejer (härligt javisst). Men han är ett strå vassare och väljer nog alltjämt det första alternativet. Dessutom när han kommer springande så får han lyckligtvis syn på Dennis som klyftigt har gömt sig bakom en lyktstolpe. Dennis själv inser att hans gömställe snart lär vara avslöjat och hänger på Arthurs löpning "from love for love", så att säga.
- Var är de andra? hojtade Dennis till Arthur.
- Äh du vet, det vanliga, tiden i ryggen, svarade Arthur med en blinkning.
När de kom runt gathörnet till Palladium fick de syn på skrikande fans och vände i ögonblicket om.
- Jag tror jag kan en bakingång, sade Arthur men i samma stund kom fler tjejer springandes.
- Äsch strunt i det, kom här! sa John.
- Nej vänta! Poliser, vi är räddade! utbrast Arthur och de satte av mot entrén där poliserna samlades till undsättning.
Entrédörrarna öppnades och poliserna gjorde väg för Arthur och Dennis anstormande. Men det gick inte att hålla emot hur länge som helst och så snart Arthur och Dennis hade passerat stängdes dörrarna hastigt och poliserna kunde andas ut med en lättnadens suck. Arthur och Dennis rätade på sig och gick nöjt till logerna i raskt tempo. Där inne i bandets loge satt Tony med Richard. John hade hjälp av en skräddare med sin kostym. Arthur gick fram till Richard och gav honom tabletterna.
- Här min kompis, de borde göra susen ska du se! sa han och vände sig nöjt mot en spegel. Han blev glad när han såg sig själv.
Tiden var snart kommen, sockerpojkarna kammade sig och tog sig en titt på konserterns låtlista. Stämningen började stiga, allt började bli som det skulle vara och snart lättade Richards huvudvärk varpå han snart kvittrade igen som en fågel. Beskedet att fansen var insläppta gjorde dem som uppspelta barn på julafton. Arthur svepte en hel flaska mjölk i adrenalinflödets heta stund innan Tony tittade på klockan och sade:
- Dåså pojkar, det är dags, gör det ni är bäst på!
The Sugarboys reste sig kvittrande och begav sig till trappan upp till scenen som så många kvällar innan och äntrade scenen till ljudet av förtjusta fans...
Have a banana!
"AAAAH! EEEH! ARTHUR! ÅH! SUGARBOYS!!!". Ropen visste inga gränser medans den svartpolerade bilen rusade fram genom den kaotiska folkmassan. Samtidigt försökte den hängivna fanskaran komma intill bilen och få en skymt av killarna. Inne i bilen satt Richard, Arthur, John och Dennis nöjda och log.
- Usch jag tror jag har fått huvudvärk, sa Richard och rufsade med handen i sitt hår.
- Har du? frågade John, nä du är bara lite skakis efter flygturen.
Richard sjönk ner i baksätet med en suck och armarna i kors. Men han var glad, ja rentav lycklig över att han var den han var. "Wow där är Richard, frontis i Sugarboys" tänkte han och skrattade till varpå han utbrast:
- Åh! Där är hotellet!
Bilen körde upp framför entrén där ett par poliser höll några fans i schack. Sugarboys klev ur bilen och sprang snabbt raka vägen in i hotellet och fortsatte till hissen. Lustigt nog stod manager Tony där.
- Hallå Tony-ponken! utbrast Arthur glatt men lite andfått.
- Försenade som vanlig va? sa Tony grymtande.
- Äsch det var bara Richard som..., försökte Arthur innan Rochard hastigt avbröt.
- Åjah skyll på den du! fnissade han och stötte till Arthur.
- Snälla inga fler konversationer med fansen såvida det inte är tillåtet okej?
- Jaaa Tony-ponken, svarade Sugarboys unisont.
Hissen stannade med ett pling varpå dörrarna gled upp.
- Och raska på nu, ni skall strax i väg igen, manade Tony på dem.
Sugarboys kilade snabbt till sitt rum där mjölkflaskor stod uppradade på långa rader.
- Mjölk! Haha! utbrast Arthur och slog ut armarna i luften.
- Åja det ska räcka till oss alla!, hojtade Richard till som var i färd att ordna sitt varma bad i badrummet.
Plötsligt öppnades dörren till hotellsviten och Tony klev in med kostymer på galjar.
- De här är för ikväll, skynda er, ni är redan sena.
Han hängde in kostymerna i garderoben och gick ut igen. Arthur gav sig genast i färd med att putsa sin hatt för kvällens föreställning. Emellanåt tog han en klunk ur mjölkflaskan och granskade sin hatt nöjt. Sen satte han den på sitt huvud och gick fram till spegeln. Han såg sig lika nöjt i spegeln med sitt breda léende och kammade till sin busiga lugg.
Samtidigt stod John och rakade sig med sin nya rakmaskin i badrummet. Det lät som en gräsklippare när den var igång brukade killarna skoja om. Men John betygade att den var av bra kvalitet, det var ju trots allt hans föräldrars familjeföretag som producerat den.
- Står du med den där nu igen?, frågade Arthur när han klev in i badrummet.
- Det är faktiskt Steven's, sa John medans han noggrant rakade sig.
Tony klev in igen och fann sockerpojkarna samlade i badrummet mycket förundrade över den lilla apparaten som John använde för att raka sig.
- Dåså pojkar, då var det dags att ge sig av!
Killarna mumlade något besviket och gick alla ut ur badrummet.
- Du också Richard, sa Tony och Richard sjönk ner i vattnet för att gömma sig.
Då drog Tony bara ur proppen och vattnet sjönk undan.
Snart befann de sig nere i lobbyn och sprang ut till den väntande bilen. Efter en spännande bilfärd genom staden kom de fram till stället de skulle spela på.
- Palladium! Ha! Här ska spelas! utbrast Dennis vid åsynen av entrén.
Men samtidigt som han sa det hördes tjejskrik runt gathörnet och Tony tog tag i sockerpojkarnas kragar och sprang åt andra hållet. Ryktet att bandet var på väg hade visst spridit sig snabbt och nu strömmade tjejfansen till från alla håll. Men Tony hade varit med om liknande saker och hade bra kondis. Nu var han en flitig löpare när helst tjejfansen kom tjutandes runt hörnet.
- Var är Dennis någonstans? ropade Arthur i vinddraget, jo för så snabb var Tony.
- Va? Han är ju borta! Tony, Tony! ropade John.
Tony hörde dock inte, han hade fått upp farten nu och tjejfansen var långt borta. Plötsligt började Richard gny om sin huvudvärk med tanke på den nyss upplevda färden. Tony stannade flåsandes och såg sig andfått omkring och fann rättså omgående att Dennis var försvunnen. Samtidigt satt Richard på trottoarkanten och gnydde. Arthur stod bredvid honom och borstade bort lite vägdamm från sin hatt.
- Såja ponken, sade Arthur och klappade Richard på huvudet.
- Ja okej, för den här gången men spring snabbt. Ni skall stå på scenen om tjugo minuter. Jag tar Richard och John här tillbaka till Palladium och smiter in bakvägen, sade Tony till Arthur som nickade lydigt.
Ni som känner till Sugarboys vet vad som nu är i färd att hända och det var minsann inte första gången Arthur ryckte ut för att rädda sina kära bandkamrater. Så efter en stunds letande fann Arthur en kiosk. Där frågade han andfått efter huvudvärkstabletter då tjejskrik hördes på andra sidan torget. Expediten i luckan förstod och nickade att det var gratis för en sådan som Arthur, varpå han själv lyfte på hatten och bockade. Sen stoppade han ner paketet med huvudvärkstabletter i fickan och sa glatt "have a banana!" till expediten. På så vis var det bara att lägga benen på ryggen och fara.
Med tjejer hack i häl ställs man som kille inför vissa dilemman.
Å ena sidan är det som i Arthurs situation bara att fortsätta att springa medans det för oss dödliga kan vara helt omvänt. Arthur skulle rent utav kunna stanna och låta sig vältas omkull utav tjejer och hamna på tjejer (härligt javisst). Men han är ett strå vassare och väljer nog alltjämt det första alternativet. Dessutom när han kommer springande så får han lyckligtvis syn på Dennis som klyftigt har gömt sig bakom en lyktstolpe. Dennis själv inser att hans gömställe snart lär vara avslöjat och hänger på Arthurs löpning "from love for love", så att säga.
- Var är de andra? hojtade Dennis till Arthur.
- Äh du vet, det vanliga, tiden i ryggen, svarade Arthur med en blinkning.
När de kom runt gathörnet till Palladium fick de syn på skrikande fans och vände i ögonblicket om.
- Jag tror jag kan en bakingång, sade Arthur men i samma stund kom fler tjejer springandes.
- Äsch strunt i det, kom här! sa John.
- Nej vänta! Poliser, vi är räddade! utbrast Arthur och de satte av mot entrén där poliserna samlades till undsättning.
Entrédörrarna öppnades och poliserna gjorde väg för Arthur och Dennis anstormande. Men det gick inte att hålla emot hur länge som helst och så snart Arthur och Dennis hade passerat stängdes dörrarna hastigt och poliserna kunde andas ut med en lättnadens suck. Arthur och Dennis rätade på sig och gick nöjt till logerna i raskt tempo. Där inne i bandets loge satt Tony med Richard. John hade hjälp av en skräddare med sin kostym. Arthur gick fram till Richard och gav honom tabletterna.
- Här min kompis, de borde göra susen ska du se! sa han och vände sig nöjt mot en spegel. Han blev glad när han såg sig själv.
Tiden var snart kommen, sockerpojkarna kammade sig och tog sig en titt på konserterns låtlista. Stämningen började stiga, allt började bli som det skulle vara och snart lättade Richards huvudvärk varpå han snart kvittrade igen som en fågel. Beskedet att fansen var insläppta gjorde dem som uppspelta barn på julafton. Arthur svepte en hel flaska mjölk i adrenalinflödets heta stund innan Tony tittade på klockan och sade:
- Dåså pojkar, det är dags, gör det ni är bäst på!
The Sugarboys reste sig kvittrande och begav sig till trappan upp till scenen som så många kvällar innan och äntrade scenen till ljudet av förtjusta fans...
Have a banana!
Oktober
Bara för att det är oktober och så. Mest därför, annars en helt lagom bra U2 skiva om någon undrar, kanske inte deras bästa men en del är mysiga och andra riktigt bra... Annars hoppas jag i alla fall att jag får en trevlig oktober-månad, imorgon är det historiaprov - håll tummarna för Ajjma Rebel!
Ta en banan!
