Ajjma Rebel

(Här är den, Sugarboysberättelsen i sin originalversion. Inga ändringar, allt är som det ska vara. Läs och bli uppfyllda av pojkarnas upplevelser... / Jonas Artur Måns Eliason)


"AAAAH! EEEH! ARTHUR! ÅH! SUGARBOYS!!!". Ropen visste inga gränser medans den svartpolerade bilen rusade fram genom den kaotiska folkmassan. Samtidigt försökte den hängivna fanskaran komma intill bilen och få en skymt av killarna. Inne i bilen satt Richard, Arthur, John och Dennis nöjda och log.

- Usch jag tror jag har fått huvudvärk, sa Richard och rufsade med handen i sitt hår.
- Har du? frågade John, nä du är bara lite skakis efter flygturen.

Richard sjönk ner i baksätet med en suck och armarna i kors. Men han var glad, ja rentav lycklig över att han var den han var. "Wow där är Richard, frontis i Sugarboys" tänkte han och skrattade till varpå han utbrast:
- Åh! Där är hotellet!
Bilen körde upp framför entrén där ett par poliser höll några fans i schack. Sugarboys klev ur bilen och sprang snabbt raka vägen in i hotellet och fortsatte till hissen. Lustigt nog stod manager Tony där.

- Hallå Tony-ponken! utbrast Arthur glatt men lite andfått.
- Försenade som vanlig va? sa Tony grymtande.
- Äsch det var bara Richard som..., försökte Arthur innan Rochard hastigt avbröt.
- Åjah skyll på den du! fnissade han och stötte till Arthur.
- Snälla inga fler konversationer med fansen såvida det inte är tillåtet okej?
- Jaaa Tony-ponken, svarade Sugarboys unisont.
Hissen stannade med ett pling varpå dörrarna gled upp.
- Och raska på nu, ni skall strax i väg igen, manade Tony på dem.

Sugarboys kilade snabbt till sitt rum där mjölkflaskor stod uppradade på långa rader.
- Mjölk! Haha! utbrast Arthur och slog ut armarna i luften.
- Åja det ska räcka till oss alla!, hojtade Richard till som var i färd att ordna sitt varma bad i badrummet.

Plötsligt öppnades dörren till hotellsviten och Tony klev in med kostymer på galjar.
- De här är för ikväll, skynda er, ni är redan sena.
Han hängde in kostymerna i garderoben och gick ut igen. Arthur gav sig genast i färd med att putsa sin hatt för kvällens föreställning. Emellanåt tog han en klunk ur mjölkflaskan och granskade sin hatt nöjt. Sen satte han den på sitt huvud och gick fram till spegeln. Han såg sig lika nöjt i spegeln med sitt breda léende och kammade till sin busiga lugg.
Samtidigt stod John och rakade sig med sin nya rakmaskin i badrummet. Det lät som en gräsklippare när den var igång brukade killarna skoja om. Men John betygade att den var av bra kvalitet, det var ju trots allt hans föräldrars familjeföretag som producerat den.
- Står du med den där nu igen?, frågade Arthur när han klev in i badrummet.
- Det är faktiskt Steven's, sa John medans han noggrant rakade sig.

Tony klev in igen och fann sockerpojkarna samlade i badrummet mycket förundrade över den lilla apparaten som John använde för att raka sig.
- Dåså pojkar, då var det dags att ge sig av!
Killarna mumlade något besviket och gick alla ut ur badrummet.
- Du också Richard, sa Tony och Richard sjönk ner i vattnet för att gömma sig.
Då drog Tony bara ur proppen och vattnet sjönk undan.

Snart befann de sig nere i lobbyn och sprang ut till den väntande bilen. Efter en spännande bilfärd genom staden kom de fram till stället de skulle spela på.

- Palladium! Ha! Här ska spelas! utbrast Dennis vid åsynen av entrén.
Men samtidigt som han sa det hördes tjejskrik runt gathörnet och Tony tog tag i sockerpojkarnas kragar och sprang åt andra hållet. Ryktet att bandet var på väg hade visst spridit sig snabbt och nu strömmade tjejfansen till från alla håll. Men Tony hade varit med om liknande saker och hade bra kondis. Nu var han en flitig löpare när helst tjejfansen kom tjutandes runt hörnet.

- Var är Dennis någonstans? ropade Arthur i vinddraget, jo för så snabb var Tony.
- Va? Han är ju borta! Tony, Tony! ropade John.

Tony hörde dock inte, han hade fått upp farten nu och tjejfansen var långt borta. Plötsligt började Richard gny om sin huvudvärk med tanke på den nyss upplevda färden. Tony stannade flåsandes och såg sig andfått omkring och fann rättså omgående att Dennis var försvunnen. Samtidigt satt Richard på trottoarkanten och gnydde. Arthur stod bredvid honom och borstade bort lite vägdamm från sin hatt.
- Såja ponken, sade Arthur och klappade Richard på huvudet.
- Ja okej, för den här gången men spring snabbt. Ni skall stå på scenen om tjugo minuter. Jag tar Richard och John här tillbaka till Palladium och smiter in bakvägen, sade Tony till Arthur som nickade lydigt.

Ni som känner till Sugarboys vet vad som nu är i färd att hända och det var minsann inte första gången Arthur ryckte ut för att rädda sina kära bandkamrater. Så efter en stunds letande fann Arthur en kiosk. Där frågade han andfått efter huvudvärkstabletter då tjejskrik hördes på andra sidan torget. Expediten i luckan förstod och nickade att det var gratis för en sådan som Arthur, varpå han själv lyfte på hatten och bockade. Sen stoppade han ner paketet med huvudvärkstabletter i fickan och sa glatt "have a banana!" till expediten. På så vis var det bara att lägga benen på ryggen och fara.


Med tjejer hack i häl ställs man som kille inför vissa dilemman.
Å ena sidan är det som i Arthurs situation bara att fortsätta att springa medans det för oss dödliga kan vara helt omvänt. Arthur skulle rent utav kunna stanna och låta sig vältas omkull utav tjejer och hamna på tjejer (härligt javisst). Men han är ett strå vassare och väljer nog alltjämt det första alternativet. Dessutom när han kommer springande så får han lyckligtvis syn på Dennis som klyftigt har gömt sig bakom en lyktstolpe. Dennis själv inser att hans gömställe snart lär vara avslöjat och hänger på Arthurs löpning "from love for love", så att säga.

- Var är de andra? hojtade Dennis till Arthur.
- Äh du vet, det vanliga, tiden i ryggen, svarade Arthur med en blinkning.
När de kom runt gathörnet till Palladium fick de syn på skrikande fans och vände i ögonblicket om.
- Jag tror jag kan en bakingång, sade Arthur men i samma stund kom fler tjejer springandes.
- Äsch strunt i det, kom här! sa John.
- Nej vänta! Poliser, vi är räddade! utbrast Arthur och de satte av mot entrén där poliserna samlades till undsättning.

Entrédörrarna öppnades och poliserna gjorde väg för Arthur och Dennis anstormande. Men det gick inte att hålla emot hur länge som helst och så snart Arthur och Dennis hade passerat stängdes dörrarna hastigt och poliserna kunde andas ut med en lättnadens suck. Arthur och Dennis rätade på sig och gick nöjt till logerna i raskt tempo. Där inne i bandets loge satt Tony med Richard. John hade hjälp av en skräddare med sin kostym. Arthur gick fram till Richard och gav honom tabletterna.

- Här min kompis, de borde göra susen ska du se! sa han och vände sig nöjt mot en spegel. Han blev glad när han såg sig själv.
Tiden var snart kommen, sockerpojkarna kammade sig och tog sig en titt på konserterns låtlista. Stämningen började stiga, allt började bli som det skulle vara och snart lättade Richards huvudvärk varpå han snart kvittrade igen som en fågel. Beskedet att fansen var insläppta gjorde dem som uppspelta barn på julafton. Arthur svepte en hel flaska mjölk i adrenalinflödets heta stund innan Tony tittade på klockan och sade:
- Dåså pojkar, det är dags, gör det ni är bäst på!
The Sugarboys reste sig kvittrande och begav sig till trappan upp till scenen som så många kvällar innan och äntrade scenen till ljudet av förtjusta fans...



Have a banana!