Way Out West..... puh!
Sådärja, med den titeln på detta inlägg påbörjar jag avrundningen av musikfestivalen
Way Out West för min del. Är väldigt trött efter två dagar skall jag erkänna men det har varit riktigt kul när det var kul. Inledningen med Salem Al Fakir på Flamingoscenen var riktigt skön, killen underhåller på sitt egna och otroliga sätt.
Efter Salem var det dags för Laleh på samma scen, vi hade bra platser, längst fram och tyckte hon var hyfsad. Hellacopters som kom efteråt dock har jag svårt för att godkänna, nu när jag till och med gav dem en andra chans(såg dem 2005 på Where the Action Is)...
Nåja, bättre upp var det när kvällningen började smyga sig på och det riggades om för the Hives.
Killarna som nyss gjort färdigt sitt nya album, Black and White Album, var visst sugna på att lira ute på scen och visst så märktes väl det. De går ut och kör med otrolig kraft och gör det snyggt. Dessutom är de ju riktigt tajta och Howlin' Pelle är ju den showmannen han är med allt vad det innebär att ge sig ut i publiken m.m. (Jag nudda honom ett antal gånger)
Fredagens höjdpunkt blev alltså the Hives med andra ord. Lördagen skulle börja med Shout Out Louds som jag hört att en del tycker är lite överskattade, jo jag säger ju det. Men jag blev positivt påverkad med tanke på att jag inte kan dem särskillt väl. Dessutom väldigt trevlig musik att röra sig till(dansa?!). Man får tycka vad man vill om välarbetad och polerad indie, men det lät bra och när Markus från Laakso gästar under en låt så blir det riktigt fräckt!
Sen var det alltså dags för en av dagens höjdpunkter, och vilken höjdpunkt. Moneybrother är en av mina stora favoriter med klara orsaker, att jag har träffat honom på signering bidrar. Men jag vet av erfarenhet att han är grym live och denna gången var inget undantag. Det var nästan bättre än i Trollhättan på Parksommar. Dessutom gillar jag de få nya låtarna han redan spelar live. På inledande Just Another Summer är inte alla i publiken riktigt med, men det är ju bara början det. Följande tolkningen från Pengabrorsan, Downtown Train, mjukar upp publiken och sen när de river igång med The Pressure är det full fart! "Vilket drag" är den enklaste beskrivning jag finner såhär efteråt. Och vi skulle få mer smak på det, bäst låter det förstås under låtar som Blow Him Back Into My Arms, They're Building Walls Around Us, otroligt fräcka Dom Vet Ingenting Om Oss samt avslutande Reconsider Me. Och när Anders alias Moneybrother står och pratar om att han inte finner orden till något vettigt mellansnack såhär klockan fyra på eftermiddagen gör det inget, publiken är på och jublar genast(måste kännas fantastiskt som artist, men å andra sidan har man gjort ett gott arbete då). Så kanske är det inte så konstigt när bandet kliver av efter sista låten att publiken ropar och bönar om mer. Efter en stund, trots att deras speltid nästan är slut kommer de ut igen och kör en kortare version utav It's Been Hurting All the Way With You Joanna vilket är en väldigt snygg gest mot publiken. Fantastisk spelning med andra ord.
Senare på dagen såg vi Regina Spector samt Erykah Badu innan vi gick till Linnéscenen för att se Säkert! inleda med en vacker version utav Det Här Är Vad Dom Säger . Men vi hann inte se allt med Säkert! som annars såg ut att ha något bra på gång denna kvällen. Nu var det nämligen dags att fira ett 16-årsbarn. Snart stod de där, för min del den nionde gången, en siffra som säkert får kvinnor runt 40 eller nåt sånt i svarta Ark-tröjor att flina åt mig. "Men hur skulle dom förstå? De vet ingengting om oss" tänker jag. Och Ola Salo har rätt när han pratar om att vi redan vet om vad deras buskap handlar om, nu är de här att ingjuta nytt hopp i oss. Men en spelning kan inte gå dåligt när man går ut och ropar åt publiken att "är det ändå inte dags att ta denhär festivalen till dess klimax"... Sen mejar man bara på med en hitkavalkad som aldrig tidigare med otroligt gästspel utav Moneybrothers suveräne saxofonist Gustav i Prayer For the Weekend. Publiken sjunger "ja må dom leva" flera gånger och Ark firar med att tillslut avfyra en otrolig version utav Calleth You Cometh I. Ola och co. "syr ihop säcken" för denna festivalen enligt mig själv. Och vad kan man annat säga när man hör alla säga hur otroligt "grymma" dom är innan Sylvester hoppar ner från en av de högsta högtalarna och slår av på cymbalen...
Kort recension med glada munnar... :
Salem Al Fakir :) :) :)
Laleh :)
Hellacopters :)/:)
Hives :) :) :) :)
Sout Out Louds :) :) :)/:)
Regina Spector (såg för lite av henne
Erykah Badu (såg för lite av henne)
Säkert :) :) :) - "tårdrypande öppning"
The Ark :) :) :) :)
Ta gärna en banan
Way Out West för min del. Är väldigt trött efter två dagar skall jag erkänna men det har varit riktigt kul när det var kul. Inledningen med Salem Al Fakir på Flamingoscenen var riktigt skön, killen underhåller på sitt egna och otroliga sätt.
Efter Salem var det dags för Laleh på samma scen, vi hade bra platser, längst fram och tyckte hon var hyfsad. Hellacopters som kom efteråt dock har jag svårt för att godkänna, nu när jag till och med gav dem en andra chans(såg dem 2005 på Where the Action Is)...
Nåja, bättre upp var det när kvällningen började smyga sig på och det riggades om för the Hives.
Killarna som nyss gjort färdigt sitt nya album, Black and White Album, var visst sugna på att lira ute på scen och visst så märktes väl det. De går ut och kör med otrolig kraft och gör det snyggt. Dessutom är de ju riktigt tajta och Howlin' Pelle är ju den showmannen han är med allt vad det innebär att ge sig ut i publiken m.m. (Jag nudda honom ett antal gånger)
Fredagens höjdpunkt blev alltså the Hives med andra ord. Lördagen skulle börja med Shout Out Louds som jag hört att en del tycker är lite överskattade, jo jag säger ju det. Men jag blev positivt påverkad med tanke på att jag inte kan dem särskillt väl. Dessutom väldigt trevlig musik att röra sig till(dansa?!). Man får tycka vad man vill om välarbetad och polerad indie, men det lät bra och när Markus från Laakso gästar under en låt så blir det riktigt fräckt!
Sen var det alltså dags för en av dagens höjdpunkter, och vilken höjdpunkt. Moneybrother är en av mina stora favoriter med klara orsaker, att jag har träffat honom på signering bidrar. Men jag vet av erfarenhet att han är grym live och denna gången var inget undantag. Det var nästan bättre än i Trollhättan på Parksommar. Dessutom gillar jag de få nya låtarna han redan spelar live. På inledande Just Another Summer är inte alla i publiken riktigt med, men det är ju bara början det. Följande tolkningen från Pengabrorsan, Downtown Train, mjukar upp publiken och sen när de river igång med The Pressure är det full fart! "Vilket drag" är den enklaste beskrivning jag finner såhär efteråt. Och vi skulle få mer smak på det, bäst låter det förstås under låtar som Blow Him Back Into My Arms, They're Building Walls Around Us, otroligt fräcka Dom Vet Ingenting Om Oss samt avslutande Reconsider Me. Och när Anders alias Moneybrother står och pratar om att han inte finner orden till något vettigt mellansnack såhär klockan fyra på eftermiddagen gör det inget, publiken är på och jublar genast(måste kännas fantastiskt som artist, men å andra sidan har man gjort ett gott arbete då). Så kanske är det inte så konstigt när bandet kliver av efter sista låten att publiken ropar och bönar om mer. Efter en stund, trots att deras speltid nästan är slut kommer de ut igen och kör en kortare version utav It's Been Hurting All the Way With You Joanna vilket är en väldigt snygg gest mot publiken. Fantastisk spelning med andra ord.
Senare på dagen såg vi Regina Spector samt Erykah Badu innan vi gick till Linnéscenen för att se Säkert! inleda med en vacker version utav Det Här Är Vad Dom Säger . Men vi hann inte se allt med Säkert! som annars såg ut att ha något bra på gång denna kvällen. Nu var det nämligen dags att fira ett 16-årsbarn. Snart stod de där, för min del den nionde gången, en siffra som säkert får kvinnor runt 40 eller nåt sånt i svarta Ark-tröjor att flina åt mig. "Men hur skulle dom förstå? De vet ingengting om oss" tänker jag. Och Ola Salo har rätt när han pratar om att vi redan vet om vad deras buskap handlar om, nu är de här att ingjuta nytt hopp i oss. Men en spelning kan inte gå dåligt när man går ut och ropar åt publiken att "är det ändå inte dags att ta denhär festivalen till dess klimax"... Sen mejar man bara på med en hitkavalkad som aldrig tidigare med otroligt gästspel utav Moneybrothers suveräne saxofonist Gustav i Prayer For the Weekend. Publiken sjunger "ja må dom leva" flera gånger och Ark firar med att tillslut avfyra en otrolig version utav Calleth You Cometh I. Ola och co. "syr ihop säcken" för denna festivalen enligt mig själv. Och vad kan man annat säga när man hör alla säga hur otroligt "grymma" dom är innan Sylvester hoppar ner från en av de högsta högtalarna och slår av på cymbalen...
Kort recension med glada munnar... :
Salem Al Fakir :) :) :)
Laleh :)
Hellacopters :)/:)
Hives :) :) :) :)
Sout Out Louds :) :) :)/:)
Regina Spector (såg för lite av henne
Erykah Badu (såg för lite av henne)
Säkert :) :) :) - "tårdrypande öppning"
The Ark :) :) :) :)
Ta gärna en banan
Kommentarer
Trackback
