Ajjma Rebel

Tänk er mörk bister svensk 1700-talsmisär. Typ 1732 eller ta vad ni vill. Eller försök placera det någonstans i nutiden. Jag hittade en berättelse som jag skrev, typ, kanske i våras bara lite sådär. Minns ni vad stafettskrivning är förnågot? Det gjorde man ibland förut i skolan. Att någon började skriva nåt, man vek papperet så man inte såg vad som hade skrivits, papperet skickades vidare till nästa person som skrev osv. Detta är lite så. Ibland. Man kan säga att jag ballar ur ibland. Eller. LÄS LÄS LÄS. Walk idiot walk. Let's get started. JERK IT OUT!

Sagan heter:
SAGAN HETER KUL
Det var en såndär grå och iskall morgon. Lucas satt lutad över bordet med en besvärad min. Natten hade varit iskall och nu slängde Hans in några extra vedpinnar i elden. Sedan slog han sig ned vid bordet och doppade sin skorpa i den varma drycken. Efter att han hade svalt alltihopa reste han sig och tog med sig en kopp till Johnny på andra våningen. Johnny var sjuk och det såg illa ut för honom. Kylan gjorde det inte bättre.

Plötsligt öppnades dörren, det var bredhöftade Bettan i nattmössa. Hon bar ett knyte och hon såg till att stänga dörren kvickt efter sig. Ty det var en kall marsdag. Hon gick in i köket som var kyffigt och trångt. Snart stod hon vid spisen och rörde med en stor slev i grytan medan hon muttrade något om Lucas. Han satt i övrigt fortfarande kvar vi bordet. Nu kom Hans nerför den lilla trappan.
- Jaså, nu är det värre med Johnny! Sade Bettan och blängde.
- Det finns inte mycket mer vi kan göra. Sade Hans och lade två pistoler på bordet framför Lucas.
Lucas vred på sig, tog pistolerna och reste sig.
- Jag svär, kommer han hit ska den jäveln allt få! Sade Lucas bittert och klev ut i den allt mindre farstun där han tog på sig sin rock och satte hatten på huvudet. När han klev ut drog det kallt genom dörren innan han stängde efter sig. Bettan vände sig om och fortsatte att röra i grytan medans det obarmhärtiga mumlandet fortsatte.

Ute på gården låg en hög vedpinnar staplade. Vinden bet och Lucas stod bredbent. På några meters avstånd stod Benny, den fule och otäcke. Han var ond och mörk i sitt sinne. Som ung var han en hetlevrad karl men det är en annan sak.
- Ödet ler, inte sant Lucas? Sade Benny hånfullt.
- Din jävel, hör du det? Svarade Lucas kallt och Benny skrattade ondskefullt och kallt. Han gjorde skäl för sin volym.
- Du är svag och luktar illa, dessutom är allt mitt här haha! Benny höjde sig med haka i hans skratt.
- Så fan heller, vi ses i helvetet! Sade Lucas ännu kyligare och drog pistolerna. Benny hann knappt sluta skratta innan Lucas avlossade två skott. Kort därpå föll Benny till marken med blodet rinnnande som befläckade honom. Inte ens den vita krutröken han blåsa bort. Lucas tog några kliv fram mot Benny som låg orörlig på mage. Han var stendöd. Lucas vände på den döda kroppen och knäppte upp rocken. I innerfickan fann han ett brev och några värdepapper som han tog. I en annan ficka låg Bennys börs. Lucas öppnade den och fann där ett par daler. I mannens väst fann han ett klockur. Alltsammans stoppade han på sig, klädde av liket som han stoppade i en säckväv och lade på en vagn. Han spände för en häst och åkte ut till klipporna. Där i vattnet låg hans höbåt. Han lastade i liktet och satte ett litet segel.

Nere i den lilla kajutan satt korte Conny som kalasade på en sup och en brödbit.
- Jaså, du har skjutit honom nu! Sa Conny.
-Trodde satan hade tagit ditt liv istället, fortsatte han.
Lucas muttrade något innan han började skratta. Vid Connys fötter låg även korte Lars.
- Hördu Lars! Dags att göra rätt för dig och ta rodret. Lars tog på sig sin skinnjacka och mössa varpå han gick ut. Den överbefolkade lilla kajutan blev en man kortare men där fanns fortfarande två män samt en höna. Hönan Astrid.

Vågorna gick nu högre och högre. Lars stod vid rodret, ibland kräktes han, ibland inte. Han var nog mest surrealistisk. Det blåste välldigt och båten krängde till häftigt ibland. Han kände sig nog ensam, dendär Lars. Inte undra på det när alla hans vänner och familj var döda. De hade gett sig tusan på att vinna en gatustrid och alla utom Lars strök med. Nu målade han med sorg i handen medans ungdomen färgade sin tillvaro i onaturlig prakt. Var det stolthet eller bara fördom?

Nere i kajutan gjorde sig Lars och Conny lustiga över hönan och de skrattade våldsamt åt det. Efter hand blev de alltmer berusade och de glömde tid och rum. Men det funkade aldrig. Det var som engelska med tysk brytning. Men den rätta känslan av att de pratade samma språk fanns aldrig där. Inte heller pratade någon latin. De förstod ändå inte. Inte karaktären heller.

Nu bankade Lars på kajutataket. Han hade nu ett rather off colour-ansikte. Lucas kom upp spikskärpt och såg den väldiga fyren framför sig. Han tog liket och hoppade över till några stenar och gick sen uppför backen till fyren. Vid dörren stod en mager vakt som inte tycktes ta någon notis om Lucas närvaro. Lucas sparkade upp dörren och bar in liket. Han gick uppför trappan till fyrelden där en karl med rött ansikte stod och blängde.
- Ta dessa, du behöver dem aldrig! Sade Lucas, slängde värdepapprena på mannen innan han slängde liket i elden som slukade Benny i ett nafs med sina våldsamma lågor. Då fick Lucas syn på vad som skedde och utbrast:
- Jag drömmer väl inte? Nej, minsann, det är Adonis!