Ajjma Rebel

Svårt att säga något. En bra förklaring är väl densamma som när ens favoritband ÄNTLIGEN äntrar scenen inför stormande jubel och oändliga applåder. En sådan energi som bara bryter lös och likt en flodvåg forsar fram utan hejdning.

Samma sak här. Fast än jag vet hur VM-finalen mellan Italien-Frankrike sommaren 2006 slutade så sitter jag ändå med en klump i halsen när de lägger straffarna för ett slutgiltigt avgörande. Ja jag nästan skakar av spänning. Man liksom sitter på helspänn varje gång de lägger en straff och bara BER OM ATT ITALIEN SKA SÄTTA BOLLEN I MÅLET eller att målvakten Buffon SKA RÄDDA BOLLEN. Och sen när Fabio Grosso sätter den sista bollen får man lust att bara explodera på detdär sätter som när U2 äntrar scenen. Ni som känner mig förstår vad jag pratar om. Vissa tycker man är dum i huvvet när man jämför rock och fotboll meeeeen jag vill ändå säga att dessa två ämnen har en del gemensamt.

Puh nä nu ska jag fortsätta att läsa Oliver Twist utav Charles Dickens. Tänk om jag hade varit Charles Dickens. Eller. Äh. Just det. På fredag när Telefunkers spelar. Bli inte förvånade om den azurblåa tröjan åker på frammåt slutet av konsertern.

Oh jo en grej TILL. Jag är ingen vanlig liten supporter, jag råkar ha något litet gemensamt med dedär blåklädda pojkarna som blir helt till sig av lycka när sista bollen flyger in i nätet...